Let’s call it a comeback

21 Maj

Jag har läst så många böcker sen sist. Lysande, usla och allt däremellan. Det är förstås helt orimligt att gå igenom alla dessa, speciellt eftersom jag har slutat att föra läsdagbok och således inte kommer ihåg alla på rak arm. Jag upptäckte helt enkelt att det där med att skriva ner alla böcker jag läser gjorde läsningen till en prestation, och prestationsångest behöver jag icke mer av i mitt liv. Så, jag tar mig helt enkelt an några av de böcker som stuckit ut och struntar i resten.

Först ut: Adonis av Jens Liljestrand.

Jag hade på känn att den var något för mig, främst på grund av den akademiska miljön (även om den brittiska och amerikanska dito tycks mig mer spännande än den svenska). Ändå tog det ett tag innan jag införskaffade ett ex. Det var författaren som stod i vägen. Nu tycker jag, av princip, att man bör skilja på kreatör och verk men det är ju inte alltid som de där principerna styr ens handlingar i praktiken. Nå, det där var väl ett sidospår.

Adonis kretsar kring de unga, och så småningom om vuxna, männen i dubbelkvartetten med samma namn som boken. Dessa ska tillbringa en helg i en sommarstuga, det är första gången de ses allihopa på länge. De har fått varsitt kapitel och parallellt med att deras återträff berättas får vi tillbakablickar till vad som hände under studietiden i Lund.

Till en början är det omöjligt att förstå varför dessa män ens vill träffas igen då de inte tycks tycka särskilt mycket om varandra. Jag funderar på om författaren inte har gjort ett misstag här, det måste väl ändå till någon slags logisk förklaring till varför läsaren ska tro på att de vill umgås? Ju längre i historien man kommer, desto mindre ifrågsätter man det dock. Sångarna har kanske inte valt varandra, men de behöver varandra för att förstå och bearbeta det som har hänt. För trots att tiden vid Lunds Universitet och i manskören på många sätt var en tid då de blomstrade märker man att allt inte var frid och fröjd. Det finns en spänning i gruppen, något obehagligt som lurar under ytan. Alla vet om det men ingen vet riktigt hur de ska hantera det.

Jag läser boken lystet, kan.inte.sluta. Jag vill veta vad som har hänt, hur det ska gå, och jag önskar att dessa män ska få ett avslut för trots att de är sorgliga på många sätt så kan jag förstå dem. Dock har jag en invändning mot slutet, det dras med samma problem som många deckare gör. Det blir för spektakulärt, som att författaren inte litar på att grundhistorien är tillräckligt intressant utan måste pynta den ännu lite mer.

Egentligen skulle jag vilja kommentera avsaknaden av kvinnor också, Adonis skulle knappast klara Bechdel-testet. Kanske får det istället bli ett eget inlägg: hur kvinnor (inte) får ta plats i litteraturen. Här nöjer jag mig med att säga att kvinnorna sällan är subjekt i Adonis, knappt ens den kvinna som har en betydande roll och har fått eget kapitel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: