Let’s call it a comeback

21 Maj

Jag har läst så många böcker sen sist. Lysande, usla och allt däremellan. Det är förstås helt orimligt att gå igenom alla dessa, speciellt eftersom jag har slutat att föra läsdagbok och således inte kommer ihåg alla på rak arm. Jag upptäckte helt enkelt att det där med att skriva ner alla böcker jag läser gjorde läsningen till en prestation, och prestationsångest behöver jag icke mer av i mitt liv. Så, jag tar mig helt enkelt an några av de böcker som stuckit ut och struntar i resten.

Först ut: Adonis av Jens Liljestrand.

Jag hade på känn att den var något för mig, främst på grund av den akademiska miljön (även om den brittiska och amerikanska dito tycks mig mer spännande än den svenska). Ändå tog det ett tag innan jag införskaffade ett ex. Det var författaren som stod i vägen. Nu tycker jag, av princip, att man bör skilja på kreatör och verk men det är ju inte alltid som de där principerna styr ens handlingar i praktiken. Nå, det där var väl ett sidospår.

Adonis kretsar kring de unga, och så småningom om vuxna, männen i dubbelkvartetten med samma namn som boken. Dessa ska tillbringa en helg i en sommarstuga, det är första gången de ses allihopa på länge. De har fått varsitt kapitel och parallellt med att deras återträff berättas får vi tillbakablickar till vad som hände under studietiden i Lund.

Till en början är det omöjligt att förstå varför dessa män ens vill träffas igen då de inte tycks tycka särskilt mycket om varandra. Jag funderar på om författaren inte har gjort ett misstag här, det måste väl ändå till någon slags logisk förklaring till varför läsaren ska tro på att de vill umgås? Ju längre i historien man kommer, desto mindre ifrågsätter man det dock. Sångarna har kanske inte valt varandra, men de behöver varandra för att förstå och bearbeta det som har hänt. För trots att tiden vid Lunds Universitet och i manskören på många sätt var en tid då de blomstrade märker man att allt inte var frid och fröjd. Det finns en spänning i gruppen, något obehagligt som lurar under ytan. Alla vet om det men ingen vet riktigt hur de ska hantera det.

Jag läser boken lystet, kan.inte.sluta. Jag vill veta vad som har hänt, hur det ska gå, och jag önskar att dessa män ska få ett avslut för trots att de är sorgliga på många sätt så kan jag förstå dem. Dock har jag en invändning mot slutet, det dras med samma problem som många deckare gör. Det blir för spektakulärt, som att författaren inte litar på att grundhistorien är tillräckligt intressant utan måste pynta den ännu lite mer.

Egentligen skulle jag vilja kommentera avsaknaden av kvinnor också, Adonis skulle knappast klara Bechdel-testet. Kanske får det istället bli ett eget inlägg: hur kvinnor (inte) får ta plats i litteraturen. Här nöjer jag mig med att säga att kvinnorna sällan är subjekt i Adonis, knappt ens den kvinna som har en betydande roll och har fått eget kapitel.

Annonser

Den fysiska bokhandeln och lässuget

7 Aug

För att komma igång med läsningen har jag tagit till tricket som aldrig misslyckas; att läsa ungdomsböcker. Igår läste jag ut ”The summer I turned pretty” av Jenny Han, som är den första boken i en serie om tre. Om den har det skrivits en hel del och jag tänkte inte att det här inlägget skulle bli en recension av den, det jag kan säga är att jag blev sugen på att läsa del två och tre, gärna på en gång. Det var sommar, det var hus på stranden, sol, bad,en kärlekstriangel (eller kanske till och med fyrkant) och lite familjedrama. Tyvärr lät jag bara denna första boken följa med i förra veckans bokbeställning. Det är ett gissel det där att beställa böcker som ingår i serier, jag vill inte beställa alla på en gång för det kan ju vara så att man inte alls vill ta sig an nästföljande böcker men när jag faktiskt vill göra där så står jag istället tomhänt.

När man beställer böcker tar det ju, som vi alla vet, ungefär en vecka innan man har dem i handen. Därför gav jag mig ut på jakt i de fysiska bokhandlarna och kammade…noll. Jag är ett fan av den fysiska bokhandeln, vilket förstås delvis beror på att jag har jobbat i en, men det beror också på att det är en trevlig sysselsättning i sig att botanisera i den. Ja, det kanske är billigare att beställa böcker men jag chansar mer sällan i mina bokbeställningar än vad jag gör när jag får gå runt bland hyllorna. Däremot är det ju väldigt tråkigt när man, som jag gjorde, besöker fem olika boklådor och ändå inte hittar det man är ute efter. Hur är det egentligen ställt med utbudet? Jag har då ingen direkt insyn i hur det går till när de olika kedjorna beslutar om inköp av olika titlar, den bokaffär jag jobbade i var av den lilla, fristående varianten och vi kunde således bestämma helt själva vilka titlar vi ville ta in och hade, om jag får slå mig själv lite för bröstet, ett utbud som skilde sig från det i kedjornas butiker.

Jag vet inte själv riktigt var jag vill komma med det här inlägget, kanske är det en liten vädjan om ett mer varierat utbud, eller ett mer nischat i olika butiker, även om jag vet att det är svårt i praktiken när näthandlarna tar allt mer av marknaden. Det jag vet är att jag fick gå hem en aning besviken och lägga en nätbeställning i alla fall.

Bokhylletrubbel

5 Aug

Om man köper mycket böcker, och det kan det ju hända att man (jag) gör så tar utrymmet i bokhyllorna slut ganska så fort. Nu är det också så att lägenheten jag bott i tidigare inte var speciellt stor, i princip var det så att jag var tvungen att göra mig av med en möbel varje gång en ny bokhylla införskaffades. Men så flyttade vi och vips fanns det utrymme för flera nya hyllor. Jippie! In på IKEAs hemsida, söka efter Billy. Men! Vad nu? De mörkbruna hyllorna finns inte längre i sortimentet? Hur ska jag lösa det här nu? Jag vill ju inte byta ut alla gamla hyllor, hallå, jag gillar mina mörkbruna Billy! Inte heller vill jag mixa de gamla men någon ny annan variant. Faktum kvarstår dock att något måste göras, annars kommer böckerna att få börja staplas i hög direkt på golvet, eller gömmas undan i något förråd. Det sista känns inte alls lockande för trots att varenda homestageare som finns försöker få oss att tro att böcker inte ska ha en synlig plats i hemmet (med undantag för någon noga utvald coffee table-bok strategisk placerad på det lika noga utvalda soffbordet) så gillar jag att ha dem nära till hands, klappa på dem, dra ut någon ur hyllan och bläddra lite förstrött. Kanske blir jag helt enkelt tvungen att finkamma varenda annons som finns på jakt efter nya hyllor. (Jag är medveten om att det här kan sorteras in under kategorin i-landsproblem men ändå, irriterande är det.)

Fördjupade studier

4 Aug

Här vore någons lags förklaring på sin plats. Jag skulle kunna skriva att det ju har varit (är) sommar och att datorn (och tydligen läsandet) då får stryka på foten eller att jag börjat på ett nytt jobb och är helt uppslukad av det. Hur som helst, jag tror jag är tillbaka nu. Tänk om jag då hade en massa fantastiska läsupplevelser att berätta om eller om jag kunde redovisa hur det har gått med sommarläsningsprojektet. Nu är det då inte så, jag har läst oförskämt lite trots att sommaren brukar vara den tid på året då jag nästan inte gör något annat. Jag tänkte i alla fall börja min återkomst med en liten uppdatering angående bokcirklandet.

För att göra en lång historia kort, jag kontaktade den gamla bokcirkeln, föreslog ett återupptagande av den, bok valdes (inte av mig), jag var inte alls sugen på att läsa just den boken, allt rann ut i sanden. Istället har jag haft en slags minibokcirkel, bestående av mig och en till. Jag hade tipsat den andra personen om en bok som jag trodde att hon skulle uppskatta, Special topics in calamity physics (som jag nog nämnt här förut), och om hon gjorde det! Således läste jag om den och vi sågs en av de där sjukligt varma dagarna över ett fat iskall vattenmelon. Bra idé! För visst kan ett bra samtal få läsupplevelsen att växa. Nu blev det inte bara så att vi samtalade där och då utan har fortsatt att skicka funderingar via mejl till varandra ända sedan dess. Kanske är det såhär jag vill att mitt bokcirklande ska se ut istället? Man träffas ett par och diskuterar en bok, det behöver ju inte vara så att man gemensamt bestämmer bok utan bara träffar någon som läst samma och känner för att diskutera. Lite så är det ju bokbloggar fungerar när de är som bäst, man kommenterar och förhoppningsvis ger det lite nya insikter. Det är nog också så att inte alla böcker lämpar sig för uttömmande diskussioner och då väntar jag hellre till det att jag läst en sådan som ger det där åh-jag-måste-prata-med-någon-om-den-här-nu-nu-nu-suget.

Skippy dies

22 Jun

Den där känslan när man köper en bok som på infall, kanske på grund av en tjusig framsida, eller på grund av något träffande och lockande i baksidestexten, och det visar sig att den är ett guldkorn. Det var det jag hoppades på med ”Skippy Dies” av Paul Murray. Så blev det nu inte. Istället kommer jag på mig själv att längta efter annat när jag läser och det sista femtio sidorna nästan skummar jag. Jag ser ju att boken har fått fina recensioner, premisserna borde passa mig som handen i handsken; man får följa med elever och lärare vid en irländsk katolsk privatskola under den höst som leder fram till att en elev, Daniel ”Skippy” Juster, dör (tar livet av sig? blir mördad? a little bit of both?), men nej något skaver. Jag tycker inte att det är roligt (som så många av blurbarna lovar), jag tycker inte att det är engagerande, och jag blir inte speciellt fäst vid karaktärerna.

Språket är det egentligen inget fel, Paul Murray kan skriva, men det som stör mig är att det känns en aning, tja, ansträngt. De sista femtio eller hundra sidorna märker jag att det finns små smarta grepp där, antydningar om hur saker hänger ihop och större teman att fundera över. Vid det laget vill jag dock mest bara bli färdig och struntar i att gräva ner mig djupare i de olika lagren. Kanske (och det förvånar mig att jag, som älskar tegelstenar, kommer med det här förslaget) hade boken tjänat på att kortas lite. Den är 650 sidor lång och dr ett digert persongalleri som har klämts in. Jag kan någonstans förstå det lockande i att berätta historien ur flera perspektiv,men då måste karaktärerna kliva ut från sidorna mer än vad de gör här. Det blir så mycket, så tokroligt, så utflippat ibland att jag som sagt inte orkar. Nej, kanske någon invänder, men måste allt då vara så trovärdigt och tillrättalagt hela tiden? Det måste det förstås inte, men lite mer än det i ”Skippy Dies” i alla fall, tack.

Det här med bokcirklar

20 Jun

Är det bara jag eller är det så att det fenomenet har exploderat? Det kanske bara är så att jag när jag nu blivit lite till åren (okej, är bara 25 men känner mig allt som oftast som 40) blivit mer uppmärksam på bokcirklarnas förekomst. Någon gång förra hösten kände jag plötsligt ett sug efter att diskutera det jag läste med andra. Sagt och gjort, jag drog igång en egen bokcirkel (med världens bästa namn om jag får säga det själv; en parafrasering på en av Morrisseys bästa låtar) och det hela blev mycket lyckat. Vi läste bra böcker, vi sågs på mysiga fik och diskussionerna var livliga. Sedan självdog cirkeln efter bara några träffar, antagligen för att flera medlemmar flyttade. Jag orkade inte riktigt blåsa liv i den heller eftersom jag var mitt uppe i mitt masteruppsatsskrivande (ja, den där masteruppsatsen nämns kanske lite väl ofta men alla som klämt ur sig en sådan vet nog hur mycket av ens tankeverksamhet och liv den upptar) och helt enkelt inte hade någon tid över.

Nu däremot börjar saknaden efter bokcirkeln göra sig påmind. Hur göra? Ska bokcirkeln få fortsätta med kraftigt decimerat antal deltagare, ska jag försöka värva nya bokälskare, eller ska jag helt enkelt försöka leta upp en ny cirkel som är villig att ta sig an en stackars nyfrälst bokcirklare? Det första alternativet är fullt möjligt men jag har en känsla av att diskussionerna kan bli lite lidande när man bara är en sisådär tre stycken. Det fina med den gamla bokcirkeln var dock att vi ofta kunde enas om vad vi skulle läsa, och att alla mer än gärna läste på engelska. Jag vill inte behöva tvinga mig igenom halvtråkiga böcker bara för att få ingå i en bokcirkel igen. Det andra alternativet är inte det lättaste, jag tömde min bekantskapskrets på ivriga läsare när jag drog igång bokcirkeln (jag gillar mina vänner på alla sätt och vis, men de flesta delar inte min besatthet av litteratur). Det sista alternativet, att hitta en ny cirkel, är mindre troligt på grund av mina, ibland alltför tydliga, ensamvargstendenser. Lära känna helt nya, främmande människor – hjälp! Kanske vågar jag uppbåda tillräckligt med mod under sommaren för att göra slag i saken. Om inte försöker jag väcka liv i gammelcirkeln. Fortsättning följer!

Day 08 – Most overrated book

19 Jun

Det finns i ärlighetens namn ganska många böcker som jag tycker förtjänar epitetet överskattad. Okej att det handlar en del om tycke och smak men när man jobbat i bokaffär och alltför ofta får sälja hur många exemplar som helst av samma trötta bok till entusiastiska kunder som ska förklara för en hur fantastisk till exempel Stieg Larsson är blir man till slut ganska trött. För de där böckerna som tycks prenumerera på topplistornas förstaplatser tycker jag faktiskt inte förtjänar det. Nu har jag förstås inte läst alla storsäljare, jag vet trots allt vid det här laget ungefär vilken typ av böcker jag gillar, men de jag har läst faller oftast ganska platt. En liten förklarande avstickare här; varför har jag då tragglat mig igenom till exempel Camilla Läckbergs Isprinsessan? Jo, för att jag hade en tanke om att jag skulle försöka hålla mig à jour med vad många av kunderna verkar vilja läsa, för det blir faktiskt roligare och mer givande att jobba om man kan diskutera lite kring böckerna man säljer. Dock insåg jag ganska snabbt att det ändå inte blev så givande diskussioner då det en kund oftast frågar är ”Har du läst den här?”, tätt följt av ”Var den bra?”. När då svaret på den första frågan är ja, och det ärliga svaret på den andra är nej är det inte superbra ur säljsynpunkt. Bättre då att svara att man inte läst boken men att man hört mycket gott om den från andra, eller liknande.

Tillbaka till Camilla Läckberg som fick stå exempel, kan man kalla Isprinsessan för den mest överskattade boken? Kanske inte. Visst har många läst den men det är ju knappast så att den, eller hennes övriga böcker, höjs till skyarna av alla. Ett tag var det ju till och med så att det verkade pågå någon slags tävling i vem som kunde såga Camilla Läckberg elakast och roligast. Detsamma gäller ju som bekant flera andra bästsäljare; älskade av massorna, sågade av kritikerna och andra självutnämnda litteraturkännare.

Mitt val här faller alltså på något annat, nämligen ”Liftarens guide till galaxen” som verkar älskas av så många. Men jag, jag verkligen avskyr den, eller den del som jag läst av den kanske bör tilläggas, för jag orkade mig bara igenom ungefär 100 sidor innan jag gav upp. Jag har noll förståelse för vad det är som skulle göra ”Liftarens…” till en bra bok. När jag läste blev jag bara argare och argare över hur fullkomligt ointressant den var. Med andra ord; klart överskattad.